Språkliga glidningar 6

När kassen blev påse.

Den där saken av tunn plast som man bär hem maten i från affären, hållande i handtagen, har alltid hetat plastkasse. På senare tid har media och kanske stora delar av allmänheten övergått till att kalla det för plastpåse.

Det blir förvirrande. Plastpåsar har inga handtag, de är ofta genomskinliga och kan vara av frystyp. Bröd ligger i plastpåsar. Sen när man har betalat det så lägger man ner det i en plastkasse. Så ser jag på saken.

För övrigt var det nog en tvivelaktig reform att lägga skatt på plastpås… f´låt … plastkassar. Vi svenskar slänger inte plast i naturen i någon större utsträckning. Vi är hyfsat bra på att källsortera, och tomma kassar använder vi för sopor.

Nu, för att spara pengar, så undviker jag att köpa plastkasse i affären, utan har med mig en återanvändningsbar plast- eller tygkasse istället.

Soporna samlar jag i tunna plastkassar som jag köper på rulle. Den miljömässiga skillnaden kan väl knappast vara så rasande stor mellan affärskassen och tunnkassen?

 

Jag mötte Barbro

Barbro Westerholm har gått bort. Hon var den äldsta riksdagsledamoten, närmare 90 år, och kämpade mot ålderismen.

Hon har kämpat på fler fronter. Hon bidrog till att homosexualitet inte längre skulle klassas som sjukdom (!) och för p-pillren.

Jag hade turen att få intervjua henne härom året. Här kan du läsa mer.

 

På minnesdagen efter förintelsen

Proteser i AuschwitzVår granne Willy i radhuset där jag växte upp, som hade ett nummer intatuerat på armen. ”Prickkärringen” som hade suttit i koncentrationsläger, blivit galen och målat prickar i alla husen på sin gård. Jerzy som vi träffade på en charterresa och som hade överlevt Auschwitz.
 
Även mitt liv har snuddat vid förintelsen.
 
Fick möjlighet att besöka lägret Theresienstadt med en före detta lägerfånge. Och långt senare ett besök på Auschwitz där jag tog bilden på proteserna.
 
Det besöket kommer man aldrig igenom.
 
Min farfar hade utvandrat från Holland och drev plantskola i Båstad. När tysktågen stannade till på perrongen var han där och berättade för de holländska tvångsrekryterade soldaterna att de kunde smita från tåget. Svenskarna skulle absolut inte skjuta ihjäl dem, vilket nazisterna påstod.

Språkliga glidningar 5

Tack. 

Det räckte länge att säga tack. Ibland la man till ett ”så mycket”.

Men idag räcker det inte att säga bara tack. Idag heter det ofta ”tack snälla”. Mellan människor, i radio och teve.

Det är som om inflationen har tagit sig in i språket också. Värdet av ett tack räcker inte för det som det ska räcka till. 

Och sen? ”Jättetack så himla mycket”?

Bara en siffra faktiskt

Någon skämtar om min kala hjässa, en annan om att jag är pensionär, en tredje påpekar att hen drar ner genomsnittsåldern i gruppen bara genom att slå sig ner.

Om jag hade varit turk, kraftigt överviktig eller rullstolsburen och man hade skämtat om det så hade det genast blivit dålig stämning. Ålderism är uppenbarligen en mildare fördom än annan ism.

Faktum är att en 53-åring kan vara stel och rigid i sitt tänkande, en 75-åring kan vara en rebell.

Jag kan svara att jag faktiskt är 18 år och 5 år och 34 år.

Inuti.

Man bär åldrarna med sig.

Kanske kan den tanken ge lite tröst till en 39-åring med åldersnoja.