Jag har nånting att berätta
Barbro Westerholm har gått bort. Hon var den äldsta riksdagsledamoten, närmare 90 år, och kämpade mot ålderismen.
Hon har kämpat på fler fronter. Hon bidrog till att homosexualitet inte längre skulle klassas som sjukdom (!) och för p-pillren.
Jag hade turen att få intervjua henne härom året. Här kan du läsa mer.
Vår granne Willy i radhuset där jag växte upp, som hade ett nummer intatuerat på armen. ”Prickkärringen” som hade suttit i koncentrationsläger, blivit galen och målat prickar i alla husen på sin gård. Jerzy som vi träffade på en charterresa och som hade överlevt Auschwitz.Tack.
Det räckte länge att säga tack. Ibland la man till ett ”så mycket”.
Men idag räcker det inte att säga bara tack. Idag heter det ofta ”tack snälla”. Mellan människor, i radio och teve.
Det är som om inflationen har tagit sig in i språket också. Värdet av ett tack räcker inte för det som det ska räcka till.
Och sen? ”Jättetack så himla mycket”?
Någon skämtar om min kala hjässa, en annan om att jag är pensionär, en tredje påpekar att hen drar ner genomsnittsåldern i gruppen bara genom att slå sig ner.
Om jag hade varit turk, kraftigt överviktig eller rullstolsburen och man hade skämtat om det så hade det genast blivit dålig stämning. Ålderism är uppenbarligen en mildare fördom än annan ism.
Faktum är att en 53-åring kan vara stel och rigid i sitt tänkande, en 75-åring kan vara en rebell.
Jag kan svara att jag faktiskt är 18 år och 5 år och 34 år.
Inuti.
Man bär åldrarna med sig.
Kanske kan den tanken ge lite tröst till en 39-åring med åldersnoja.
Det där med att synas på Spotify var enklare än jag trodde. Jag lyckades lägga ut ett gäng låtar med mina texter och tonsatta av några kompisar.