Jag har nånting att berätta
Tack.
Det räckte länge att säga tack. Ibland la man till ett ”så mycket”.
Men idag räcker det inte att säga bara tack. Idag heter det ofta ”tack snälla”. Mellan människor, i radio och teve.
Det är som om inflationen har tagit sig in i språket också. Värdet av ett tack räcker inte för det som det ska räcka till.
Och sen? ”Jättetack så himla mycket”?
Någon skämtar om min kala hjässa, en annan om att jag är pensionär, en tredje påpekar att hen drar ner genomsnittsåldern i gruppen bara genom att slå sig ner.
Om jag hade varit turk, kraftigt överviktig eller rullstolsburen och man hade skämtat om det så hade det genast blivit dålig stämning. Ålderism är uppenbarligen en mildare fördom än annan ism.
Faktum är att en 53-åring kan vara stel och rigid i sitt tänkande, en 75-åring kan vara en rebell.
Jag kan svara att jag faktiskt är 18 år och 5 år och 34 år.
Inuti.
Man bär åldrarna med sig.
Kanske kan den tanken ge lite tröst till en 39-åring med åldersnoja.
Det där med att synas på Spotify var enklare än jag trodde. Jag lyckades lägga ut ett gäng låtar med mina texter och tonsatta av några kompisar.Vart är du?
Och var ska du?
Ja, så där kan det låta nu för tiden. Frågan är om vi kanske kan klara oss utan det ena ordet. Vi har ju rationaliserat språket förr.
Vart låter ju lite snärtigare än var. Jag röstar på vart.
Mamma sa: Väl bekomme.
Kanske var det ett halländskt uttryck, eller bara en gammaldags variant på varsågod.
”Tack för maten, mamma. ”
”Väl bekomme.”
Men nu kan man ofta höra ett annat svar: ”Ingen fara.”
”Tack för hjälpen med kassarna.”
Inte varsågod, inte väl bekomme, utan:
”Ingen fara.”
Det kanske är reaktionen på ett ursäkta mig eller förlåt, som har spridit sig åt ett nytt håll.