Livet går allt fortare.
Så säger folk över 40 lite då och då. Folk över 50 säger det oftare. Och vid 60 säger man det med en djup suck.
Tanken är orimlig. Tiden är ju ett jämnt flöde, strikt vetenskapligt sett. Visst är det väl så? En minut är en minut, vare sig man är på mellanstadiedisco eller på pensionärsdisco.
Men ändå.
Jag går till jobbet på måndagen, kollar mejlen, gör en telefonintervju, skriver en artikel, vattnar blommorna.
Och så har den veckan gått.
Vissa fredagar kan jag undra om det verkligen är den här fredagen eller om det är den förra.
Jag har börjat säga ”ett par år sen” om sånt som har hänt. När bytte vi bil? När var vi i Tunisien? Tja, det var väl ett par år sen, säger jag, men upptäcker som regel att det faktiskt har gått tre, fem eller åtta år.
Det finns naturligtvis både förklaringar och botemedel.
En anledning är att premiärer smäller högre. Första cykeln. Första ciggen. Första kyssen.
Livets första kafferast på jobbet var spännande. Jag hade ju knappt ens druckit kaffe förut. Så den första minns jag, men den sjuhundratrettiofjärde är väck ur minnet.
Biff med pommes frites är fortfarande gott, men inte som den där sommaren när jag tågluffade i Frankrike och frossade varje dag, långt från mammas förståndiga och hälsosamma kök.
Och det finns en matematisk förklaring till varats accelererande lätthet: Varje förfluten dag är en kortare del av det liv man hittills har levt.
När spädbarnet har levt sin andra dag så utgör den dagen halva livet. En sjuårings sommarlov är oändligt – nästan en tiondel av hela livet.
Min semester i år var en sexhundrasextiondel av mitt liv.
Men visst går det att hålla emot.
Ett sätt är att göra saker för första gången. Afrikansk dans. Spela Canasta. Se Säffle.
Variation förlänger livet. Maten kan livas upp med allt mer fantasifulla kombinationer och hetare kryddor. Och sexlivet bör förstås utvecklas ända fram till gränsen för det olagliga.
Ett annat sätt att hejda flyktigheten är att komma ihåg att leva medan man gör det.
Jag tränar mig sedan en tid på att hålla kvar ögonblicket. Det gör jag med den mentala gympa som kallas mindfulness, eller ”medveten närvaro”. Det är en metod som utgår från österländsk meditation, ett sätt att hålla sig i nuet.
Man sitter på bänken och koncentrerar sig på bänken under sig, man känner vinden mot kinden, ser vattenglittret, hör sorlet och bruset.
Eller man slår i skymningen upp en skvätt single malt och sippar på den och gör just bara det, ingenting annat.
Man smuttar och smakar, rullar den runt tungan och utforskar aromerna skikt för skikt. Rökt renstek, vanilj, tjära, gräddkola.
Man stannar i smaken.
Och se: Livet saktar in.