Jag och Guillou

Jag Guillou hos frilansar i UppsalaÄntligen har jag på allvar tagit mig tid att läsa Jan Guillous självbiografiska “Ordets makt och vanmakt”, som är en enda lång “bakom kulisserna”, från 60-talets god- och tokvänstertid via alla de stora avslöjandena fram till Arn.

Han är några år äldre än jag, vi är båda journalister och jag har följaktligen korsat hans spår några gånger.
   I gymnasiet läste jag och kompisarna FiB Kulturfront, om IB-avslöjandena och andra kioskvältare. På journalisthögskolan hyllade vi honom med något slags plågad hatkärlek. Han hälsade på en gång, satt på katedern och dinglade med sina påtagligt korta ben. 

Vi ville veta vilka politiska drivkrafter han hade. Sån var tidsandan. Han sa: Jag vill sparka pamparna i häcken.
   Busigt, på något sätt. Han gick inte i vår politiska fälla och han erkände att han hade en låg instinkt: Revansch.
   När jag senare läste Ondskan så förstod jag vilket förtryck han utsatts för av internatpacket och av sin styvfar. Där fanns att ta igen för.

När jag gick rättsrundan på TT på 80-talet upptäckte jag hos Svea hovrätt att han dömts för värnpliktsvägran. Han hade struntat i att komma på repmöte. Och jag som trodde att han var stridis.
   I telefonen förklarade han med vänlig och korrekt ton att militären inte hade brytt sig om att han var helt upptagen av att producera Rekord-Magasinet för Malmö-tv och inte kunde springa i skogen för tillfället.

Jag har förstås sett honom i tv till och från, minns Keith Cederholm som han fick frikänd för mord, avslöjandet om Palmes Harvard-mygel och Coq Rouge. Retade ihjäl mig på hans pompösa, arroganta stil, samtidigt som jag slickade i mig varje detalj och njöt av att se honom sparka stjärt.
   Vi hamnade vid samma fikabord när frilansjournalister i Uppsala ordnade föreläsning för några år sen. Vi småpratade med varann men jag upplevde honom som tillknäppt och på sin vakt.

Det intrycket ger boken också. Tillknäppt och på sin vakt. Knappt en rad om kärlek, barn, bostad, bakfyllor, tältsemestrar och annat som livet består av. Bokens undertitel är ju “Mitt skrivande liv”, så jag fattar begränsningen. Det blev ju ändå 476 sidor inklusive notapparat.
   Men man undrar. Hade han några sömnlösa nätter? Var han bra på att byta blöjor? Vad säger hans mamma?

Jag ställer mig dock i givakt för min ungdomsidol. Måste konstatera – ej utan mänsklig vånda och kollegial missunnsamhet: Han är nr 1. Summan är oöverträffad.