Fritt fram att prata för sig själv

Där jag växte upp bodde en gubbe som gick omkring och pratade för sig själv. Vi kallade honom Onkel Ruben. Jag minns inte att jag hörde honom prata, men man såg på kroppspråket.
I morse testade jag att göra en Onkel Ruben i Tantolunden. Det gick bra.

Man kunde se att han gestikulerade med armarna, den lilla farbrorn. Han var djupt inbegripen i ett samtal med sig själv. Om man gick efter honom mot stationen så kunde man se att han då och då viftade till med sin lilla platta portfölj, som för att understryka något.
Han hade jobb inne i stan, pendlade ut från Sollentuna varje morgon. Jag tror att han bodde hos sin mamma fast han var i medelåldern. Vi betraktade honom som en kuf. Ofarlig och lite komisk.

Den som pratar för sig själv är knäpp. Så var det på 60-talet.
Därför hade jag svårt att vänja mig vid handsfreekulturen när den kom.
Jag minns första gången. Det var en hantverkare i overall som stod på Norra Bantorget och pratade ut i luften. Han höll inte i någon telefon så det fanns ingen given förklaring till hans beteende.
Sen såg jag snöret i örat. Jag hade hört talas om det men inte sett det. Detta bör ha varit i slutet av 80-talet. Jag dolde mitt nedlåtande, ironiskt överseende småleende.

I morse gick jag genom Tantolunden i vårsolen när jag kom på att jag skulle göra ett experiment.
Jag mötte joggande kvinnor, män som cyklade i racerfart, föräldrar som rullade barnvagn.
Jag inledde ett fiktivt samtal med mig själv. Det var nånting om att “ja, men har han inga möbler så får han väl skaffa det”. Och att “det blir nog bra med tiden, bara man inte rusar iväg” och annat som lät som inlägg i ett samtal men inte var det.

Kvinnan med barnvagnen tittar inte ens på mig. Killen på cykeln är helt inne i sin poddmusik. Mannen som sitter på en bänk och röker kastar bara en förströdd blick. Kvinnan med hunden tittar men reagerar inte.
Jag håller inte i en telefon, jag har inget snöre, ingen trådlös mackapär i örat. Ingen märker det.
Sådana har mobilerna gjort oss. Det som var otänkbart prilligt är vardag.
Vi kan sitta med familjen vid köksbordet och prata med någon som de andra inte kan se eller ens vet vem det är. Vi kan avbryta ett samtal mellan fyra ögon för att det surrar och spelar i fickan, hala upp en liten apparat och börja prata med den istället.

Och skulle jag få en längtan att föra en helt egen konversation, kanske ett terapeutiskt samtal mellan mig och mig om relationen därhemma eller konflikten med chefen, då är det bara att köra igång. Ingen bryr sig. Ingen tänker “tvångsvård”.
Onkel Ruben, kom tillbaka!
Din tid är här nu.