Jag och Guillou

Jag Guillou hos frilansar i UppsalaÄntligen har jag på allvar tagit mig tid att läsa Jan Guillous självbiografiska “Ordets makt och vanmakt”, som är en enda lång “bakom kulisserna”, från 60-talets god- och tokvänstertid via alla de stora avslöjandena fram till Arn.

Han är några år äldre än jag, vi är båda journalister och jag har följaktligen korsat hans spår några gånger.
   I gymnasiet läste jag och kompisarna FiB Kulturfront, om IB-avslöjandena och andra kioskvältare. På journalisthögskolan hyllade vi honom med något slags plågad hatkärlek. Han hälsade på en gång, satt på katedern och dinglade med sina påtagligt korta ben.  Fortsätt läsa Jag och Guillou

Njut – och förläng livet!

Livet går allt fortare.
   Så säger folk över 40 lite då och då. Folk över 50 säger det oftare. Och vid 60 säger man det med en djup suck.
   Tanken är orimlig. Tiden är ju ett jämnt flöde, strikt vetenskapligt sett. Visst är det väl så? En minut är en minut, vare sig man är på mellanstadiedisco eller på pensionärsdisco.

Men ändå.
   Jag går till jobbet på måndagen, kollar mejlen, gör en telefonintervju, skriver en artikel, vattnar blommorna.
   Och så har den veckan gått.

Fortsätt läsa Njut – och förläng livet!

Nätvibrationer

Det händer löjligt mycket på internet.
   Nyss såg jag en ny sajt om lunchställen. Man kan knäppa maten med sin mobil och skicka upp den på sajten direkt, med recension. På sajten syns bilden och en liten karta som visar var krogen ligger.

Sånt där dyker upp hela tiden.
   En del är trams och försvinner väl snart. Annat blir nyttigheter som stannar.
   Och summan av kardemumman förändrar livet lite i taget och språngvis. Internet, sociala medier och smarta nallar – var för sig och i förening – förändrar våra mönster och våra sätt att komma till tals med varandra.
   Jag vill veta mer.

Vad heter det?

Jag står på perrongen med ansiktet upp mot vårsolen, väntar på pendeltåget och blundar. Plötsligt säger en man bredvid mig: Jag såg tofsvipan igår.
   Såpass?
   Själv vet jag ju tyvärr inte hur en sådan ser ut.

Ja, det kvittrar ju mycket nu, försöker jag.
   Sen är vi tysta.
   Sen frågar jag: Den där fågeln vi hör nu, vad är det?
   Talgoxe, säger han snabbt.

Det är viktigt att veta vad saker heter. Eller viktigt… Det ger mer att veta vilken fågel det är man hör. Upplevelsen blir djupare.
   Hur fågeln lever, vilka färger honan och hanen har, om den har varit i Afrika, när den kommer att få första kullen, andra. Om utbredningen har påverkats av växthuseffekten.
   När jag blir pensionär ska jag lära mig vad fåglarna och blommorna heter.

Klart och tydligt